Vad är intuitive eating?

Kan väl översättas till “intuitivt ätande”, men jag gillar symmetri, och de andra begreppen är på engelska, så det får bli så här med.

Det innebär, enkelt uttryckt, att lyssna på sin kropp, och följa de hintar den ger dig. Ät när du är hungrig, sluta när du är mätt (även om du har mat kvar på tallriken eller en halv godispåse som ligger och väntar) och ge din kropp den sorts mat den vill ha.

Första gången man hör det här är det lite läskigt att tänka sig. Man är rädd att man om man släpper på de regler man har om vad som är bra och dålig mat kommer att äta inget utom kakor och godis 24/7 och bli hur fet som helst. Man fattar liksom inte riktigt att man inte KAN äta all choklad som finns i hela världen, att det helt enkelt inte är fysiskt möjligt. Det här är det som jag har haft allra svårast för. Eftersom jag har haft ätstörningar så är det extremt svårt att tillåta mig att äta vad jag vill, att känna när jag är mätt och inte vara rädd för att jag kommer äta för mycket, men det går. Really. Det gör det.

Jag läste först om det här med intuitive eating på Kate Hardings blogg Shapely Prose, där hon beskriver hur hon som barn tyckte att pommes frites var det lyxigaste som fanns eftersom hon inte fick äta det hemma, så när hon började college och kunde äta vad hon ville blev det just pommes frites hela tiden, måltid efter måltid, tills hon… tröttnade. Det är ungefär det som är tanken med intuitive eating.

Man äter det man vill när man vill och litar på att ens kropp ska säga ifrån när den har tröttnat på pommes frites eller choklad eller broccoli eller kycklingfilé eller vad det nu kan vara. Det är extremt frigörande när man inser att även om man kan äta precis vad man vill så känner man lika ofta för något nyttigt som man vill ha bullar och kakor, beroende på vad man har ätit till frukost, vad kroppen behöver, vad som finns i kylskåpet, osv.

Jag övar fortfarande upp mig på denna punkt (den är verkligen den svåraste biten!), men jag måste säga att det har blivit mycket lättare att hantera mitt ätande sedan jag började tänka såhär.

Det finns hur mycket information som helst om det här, men det blogginlägg som har lärt mig mest är Intuitive Eating Case Study: My Last Three Meals, även det av Kate Harding.

Det handlar om att sitta på en restaurang och försöka välja något någorlunda nyttigt samtidigt som ens kropp inte kan tänka något annat än BURGERBURGERBURGER, och om man går emot sina cravings och väljer något billigare eller nyttigare så känner man sig helt ledsen och som att man missar något eftersom man inte ville ha den där jävla salladen från början. Ofta är nämligen så att man har cravings efter det som ens kropp saknar; om man behöver proteiner längtar man efter kött (när jag har mens vill jag alltid äta fake-meat och barbecuesås!), när man inte har ätit grönsaker eller frukt på ett par dagar så kan man äta enorma mängder sallad, och om man är ashungrig och behöver mat snabbt så kan man äta tre hot dogs på raken, Chicago style (låter mycket godare än svenska varianten!) utan problem.

OCH DET ÄR HELT OK.

Om du läser resten av det inlägget så pratar hon vidare om att hon alltid försöker säga att hon “äter varierat” snarare än att hon “äter rätt”, särskilt när folk intervjuar henne pga. hennes blogg, och att det faktiskt är helt ok att smälla i sig ett antal hot dogs på raken, bara man inte gör det VARJE dag.

Det som sammanfattar det här med intuitive eating bäst är dock följande bit, mot slutet av samma blogginlägg.

This is also why, when pressed to describe what I promote here — usually as a counterpoint to someone’s assumption that I promote sitting on your ass eating donuts all day — I try to remember to say something like a “balanced” or “varied” diet, rather than a “healthy” diet. Or worse yet, a “good” diet. For the umpteenth and nowhere near last time, eating is a morally neutral act. I mean, if you want to talk to me about animal rights, or supporting small farmers, or boycotting irresponsible corporations, or minimizing environmental damage, then sure, we can discuss food in moral terms. It makes sense in those contexts. But the morality of your diet has jack shit to do with how many calories you consumed or how many chocolates you didn’t eat in a given day, all right? Depriving yourself does not make you a better person, and eating what you feel like eating does not make you weak.

Och om du inte orkar läsa engelska (hej mamma!) så säger hon ungefär att det inte finns något omoraliskt med att äta sig mätt, och att äta det man vill inte betyder att man är en sämre människa. Hon påpekar även att om man ska blanda in moral i ätande så bör det väl vara gällande köttindustrin, miljöpåverkan eller hur de företag man supportar genom att köpa deras produkter behandlar sina anställda (notera att hon inte är vegetarian, så det är inte en pik mot de som råkar äta kött), och inte VAD man råkar äta.

Vilket sammanfattar det hela ganska bra.

Tags: ,

8 comments

  1. åh vad kul att läsa! hittade hit via elin grelsson och jobbar mig bakåt. själv har jag läst fat is a feminist issue av susie orbach, vilket verkar vara mycket likt intuitive eating, har provat några månader och mår såå mycket bättre, jag vill gärna läsa mer om hur du ser på det. tricket är väl att påminna sig själv och inte falla tillbaka i gamla mönster – det hoppas jag att din blogg kan göra!

  2. Åh, måste lägga till den boken i min att-läsa-lista! Har hört talas om den men inte kommit mig för att köpa/låna på bibblan än.

    Intuitive eating är verkligen det som har räddat mig från diverse ätstörningar i olika former, kommer nog skriva ganska mycket om det. Det svåraste är just det där med att ignorera vad andra (inklusive media) tycker och tänker och säger till en, men jag är fast besluten att inte bli som min mamma som har bantat till och från sedan jag var pytteliten. Verkar så himla deprimerande, ärligt talat.

Leave a comment