Size doesn’t matter! (På riktigt.)

Det här inlägget är baserat på Fat Acceptance 101 från min engelskspråkiga blogg. Jag har delat upp det skitlånga inlägget på flera, och det här är del 2.

Del 1: Varför fungerar inte bantning i längden?
Del 3: Det där med BMI.
Del 4: Välfärdssjukdomar.

Jag måste bara skriva lite om det där med att man inte kan se om en person är hälsosam eller i något så när god kondition enbart genom att titta på dem. Det finns nämligen de som väger lite mer men som tränar och äter någorlunda rätt och de är troligtvis i bättre form än en riktig speta som lever på halvfabrikat och cola light.

Det är egentligen mycket bättre att mäta hälsa genom blodtryck, kolestorol och diverse andra blodprover än med vikt. T.ex. har jag en kompis som är “överviktig” (citattecknen runt “överviktig” och “normalviktig” kommer sig av att jag hatar tanken att det finns en vikt som påstås vara normal, men ibland räcker språket inte till). Hon föddes i vecka 25, dvs. i sjätte månaden, och har därför problem med sina lungor, som inte hann utvecklas riktigt. Varje vinter får hon svårt att andas och vanliga astmamediciner (som funkar resten av året) gör varken till eller från.

I år när hon gick dit tog de hennes blodtryck tre gånger för att de trodde att de hade mätt fel när det visade sig vara normalt, och sedan fick hon världens föreläsning om att hon borde banta och att det inte var hälsosamt att väga så mycket som hon gör, trots att hennes blodtryck, hennes kost osv. antagligen ser lika bra ut som de hos en smal person.

Och som det inte vore nog – tre dagar senare, när hon gick till en annan läkare eftersom den medicin den första skrev ut efter att ha föreläst om näringslära i en halvtimme inte fungerade, hände samma sak igen. Och det här med att få bantningstips när man går till doktorn av en helt annan orsak är inte ovanligt. Det finns en hel blogg dedikerad till just det här ämnet. Den heter First, Do No Harm, och är riktigt jobbig att läsa.

(Btw, en historia som jag alltidalltidalltid blir alldeles ledsen och gråtmild av är den här, som jag kunde ha svurit fanns på bloggen jag just nämnde, men tydligen är så inte fallet.)

Själv har jag råkat ut för terapeuter som inte tror på att jag har varit ätstörd eftersom jag väger så mycket som jag gör nu. Jag ser inte ut som någon som har varit anorektisk, men tankegångarna går aldrig ur. Det spelar ingen roll hur mycket jag väger eller hur rätt jag tycker det är med intuitive eating, jag måste ändå vara jävligt försiktig med att inte falla tillbaka i extremt destruktivt tänkande. Det faktum att sjukvården bara ser det som finns mitt framför dem är jävligt jobbigt, tråkigt och skadar mer än det hjälper. (Särskilt när de tittar på en och säger “ja, du skulle nog må bra av att gå ner lite” när man pratar om dessa tankebanor…)

Iallafall. Kom in på ett sidospår där. Det jag ville prata om idag var egentligen något helt annat, nämligen hur det är möjligt för en smal människa att vara i sämre form än en fet. Borde det inte vara bra att gå ner i vikt, hur man än gör det? Och även om man röker ett paket cigg om dagen och vägrar äta grönsaker men har turen att vara naturligt mager, är inte det bättre än att vara tjock?

Tyvärr är det inte så enkelt.

Jag var extremt fascinerad när jag hittade en hel serie inlägg om kroppsfett, eftersom de var så pedagogiskt upplagda. I vanliga fall orkar jag inte läsa när man börjar prata om bodybuilding och procent fett och sånt där, men de här inläggen är riktigt intressanta. De handlar om allt från fetma ur ett filosofiskt perspektiv till mera medicinska eller vetenskapliga diskussioner om hur vi lagrar fett, hur mycket fett man behöver ha för att överleva, bästa metoder för att mäta kroppsfett, osv.

(Tydligen är den mest pålitliga metoder för att mäta kroppsfett obduktion. True story.)

Om du har mindre tålamod eller inte orkar läsa på engelska så tänkte jag sammanfatta det mest intressanta från de inläggen här, eftersom det är ungefär vad jag har försökt säga sedan jag började det här inlägget…

Men ok, säg att vi har två personer, A och B. Båda två väger 90 kilo och har 30% kroppsfett, dvs. 63 kilo lean body mass (vilket jag antar betyder “muskler och annat krafs”) och 27 kilo fett vardera.

Säg att båda två bestämmer sig för att gå ner i vikt. Deras mål är 70 kilo.

Säg att A börjar träna och äta en mer varierad, nyttigare kost. På detta vis tar hon sig ner till 70 kilo och 20% kroppsfett. En del av viktnedgången har hon betalat genom förlorad lean body mass (LBM), eftersom hon numera bara har 56 kilo LBM och 14 kilo fett, men hon har alltså förlorat mer fett (13 kilo) än muskler (7 kilo).

Säg att person B istället går ner till 70 kilo genom kedjerökning, hinkvis med kaffe och dagliga promenader, och eftersom hon går ner på ett mindre bra sätt slutar hon med 25% kroppsfett. Det innebär att hon numera har 52.5 kilo LBM och 17.5 kilo kroppsfett. Hon har därmed förlorat 10.5 kilo i LBM och 9.5 kilo kroppsfett, och borde, till skillnad från person A känna sig mindre i form.

Person A: 70 kilo. 20% fett. 56 kilo LBM, 14 kilo fett.
Person B: 70 kilo. 25% fett. 52.5 kilo LBM, 17.5 kilo fett.

Nu kanske du frågar dig hur den här kunskapen ens är användbar. Det, eh, är den inte. Det är inte direkt så att du kan få din fettprocent uträknad åt dig, eller rättare sagt, du kan det men bara på ett ungefär eftersom det enda sätt man kan mäta det exakt är genom en obduktion. Det man kan säga (eller rättare sagt, det Krista, som skrev inläggen jag baserade den här lilla lektionen på, säger om det hela) är att även om dessa två hypotetiska människor väger lika mycket så borde B se ut som att hon väger mer, hon kommer inte att må lika bra som A och chansen att hon går upp i vikt lika snabbt som hon gick ner är mycket större. Vilket i sig är anledning till att man måste träna riktigt hårt om man ska lyckas gå ner i vikt permanent – och även om man blir av med ett antal kilon so fuckar det med ens metabolism och man kan därför gå upp igen utan att man tycker sig göra något “fel”. Det är helt enkelt naturligt, hur jävla irriterande ett sånt påstående kan tänkas vara.

Så där har du anledningen till att en tjock person kan ha bättre kondition än en smal. Det beror på hur stor procent av ens kropp som är fett och hur stor del som är muskler, inte på själva storleken. Och om den här bloggen får lite läsare och sådär så ska jag försöka hitta någon som faktiskt tränar lite mera intensivt som kan skriva om hur det har påverkat deras mående, kropp, etc, eftersom jag och mina gnälliga fotbollsknän inte pallar mer än promenader och yoga.

Tags: , , , , ,

4 comments

Leave a comment