Mera träning

När jag först började läsa mer om fat acceptance var det tolv år sen jag tränade regelbundet. Jag var i princip livrädd för att gå till ett gym, helt säker på att jag skulle bli utskrattad. Det som fick mig att ge mig iväg var… health at every size. Alla de berättelser jag hörde om folk som faktiskt var tjocka och tränade, som mådde bra och så vidare, tillsammans med min upptäckt att jag faktiskt inte kunde dammsuga utan att bli så anfådd att jag var tvungen att sätta mig.

Nu tänker jag inte ge mig in i “good fatty/bad fatty”-debatten (som i princip särskiljer på de tjockisar som tränar och äter nyttigt och därmed “förtjänar” att bli behandlade som människor, något som är så fucked up att jag inte ens vet var jag ska börja) men för mig var det vändpunkten. Det spelade liksom ingen roll hur tjock jag var, jag ville bara orka mer.

Jag tittade på min mamma, BMI ca 35 skulle jag tippa, som lätt går en mil på raken eller tränar spinning och cyklar till jobbet, sex kilometer i uppförsbacke, och ville vara som henne. Hon är ett bevis på att man inte måste vara smal för att vara aktiv, och det var det jag ville åt.

Så jag följde med henne till gymmet och gick försiktigt på löpbandet, lyfte lätta vikter, alltsammans gömd i världens största T-shirt. Nu är det nog två månader sedan jag började. Jag har uppgraderat till tight linne, något jag aldrig skulle vågat innan jag började. Vikterna är tyngre. Jag springer lite mer än en fjärdedel av tiden på löpbandet. Inga stormsteg, med andra ord, men det är väldigt skönt. Att se att jag kan. Att jag orkar. Och att inte gömma magen, som är lika stor nu som när jag började.

Det gör inget. Jag är inte intresserad av att gå ner i vikt. Inte det minsta. Och det gör det hela så mycket skönare. Annat fokus. Andra mål. Ingen besatthet.

De senaste veckorna har jag kompletterat gymbesöken med att gå ut i skogen och springa en runda. Och jag kan väl säga att det där med att springa på ett löpband är ingenting mot att springa i skogen. Det är otroligt jobbigt. Knäna tar mer stryk. Man orkar inte lika länge. Å andra sidan ligger skogen inte ens en minut från min lägenhet, och Räddningsskolan har varit omtänksamma nog att märka ut en tvåkilometers runda precis där jag bor.

När jag inte hinner åka in till stan och gymmet går jag dit. Tjugo minuter tar ett varv. Idag gick jag ut vid nio på kvällen och det var fortfarande ljust. Orkade springa sju minuter totalt, och älskade både Sverige (ljusa kvällar, så magiskt!) och min kropp, för att jag kunde.

Någon gång i framtiden kanske jag orkar springa hela. Hoppas det. Tills dess tänker jag glädja mig åt mina sju minuter, ignorera onda knät (åtta år i handbollshallar och på fotbollsplaner, från nio till sjutton års ålder, var inget bra drag) och vetskapen att tjockisar också kan. Att jag kan.

Det var bara det.

Tags:

6 comments

  1. Och så vill jag se outfit-bild på tajta träningslinnet! ;)

  2. Haha, måste tvätta först! Dvs, vi får se.

  3. Heja! Fattar inte varför man är så rädd för att gå till ett gym som tjockis. Jag är det med. Det borde ju inte vara så jobbigt med tanke på att det bevisar att man är fysiskt aktiv.

  4. Först vill jag tacka för en utmärkt blogg som får en att tänka till. Jag har följt den ett tag nu.

    Kul att du har hittat motion som passar dig. Kanske kunde det även vara bra med sjukgymnastik för ditt onda knä.

    En sak jag ar märkt angående detta med att träna för hälsans skull respektive att träna för att gå ned i vikt är att vissa verkar tycka att det är onödigt att träna om en är smal ändå. Som om en inte skulle kunna få hälsoproblem av en stillasittande livstil bara för att en inte går upp i vikt. Motion är ju bra för alla som kan oavsett om hur ens kroppsform är.

Leave a comment