Varför fungerar inte bantning i längden?

Det här inlägget är baserat på Fat Acceptance 101, från min engelskspråkiga blogg. Jag har delat upp det skitlånga inlägget på flera, och det här är del 1.

Del 2: Size doesn’t matter! (På riktigt.)
Del 3: Det där med BMI.
Del 4: Välfärdssjukdomar.

Det finns, visar det sig, ganska mycket forskning gällande fetma, och det jag kommer fokusera på i det här inlägget är försök att göra feta människor smala och tvärtom. Borde det inte vara så enkelt som att äta mindre? Det låter ju ganska enkelt. Räkna kalorier man förbränner, ät mindre än det? Right?

Tyvärr är kroppen långtifrån en enkel konstruktion, och anpassar sig snabbt till nya förhållanden. Detta läste jag om i en undersökning där ett antal feta människor under åtta månader fick hårdbanta. Då pratar vi superstrikt ätande, ca 600 kalorier per dag, så allesammans gick ner ganska mycket i vikt och i slutänden vägde de i genomsnitt 50 kilo mindre än när studien först påbörjades.

Det intressanta här är att när de efter åtta månader fick återgå till att äta normalt (vilket de gjorde i sjukhusmiljö, så de inte kunde fuska och äta massamassamassa mat) så började de gå upp i vikt. Detta skedde fast de åt det antal kalorier som rekommenderas för den som inte vill gå upp eller ner, utan bara stanna kvar på samma vikt.

Man kan tänka sig att forskaren som gjorde denna undersökning blev nyfiken på varför, för han gjorde om undersökningen flera gånger, och var noga med att mäta metabolism/förbränning, psykisk hälsa, kroppstemperatur och puls de följande gångerna. Baserat på dessa värden kunde han fastställa att feta människor som bantar ner sig SER UT som smala, men deras metabolism är jämförbar med en person som är utsvulten (tänk anorexia). Innan de började banta var metabolismen normal, dvs. det antal kalorier kroppen förbrukade bara genom att existera var, per kvadratmeter, exakt densamma som den hos en smal person. När de gick ner i vikt ändrades detta och plötsligt förbrände de upp till 24% mindre kalorier per kvadratmeter än en person som var naturligt smal.

Och ju mer man bantar, desto mer uppfuckad blir ens metabolism, och ju svårare blir det att gå ner i vikt.

En annan sak som samma forskare lade märke till var den psykiska påfrestningen hos samtliga deltagare. De led allesammans av ett fenomen som mestadels finns hos människor som är utsvultna eller allvarligt anorektiska. Termen för detta är semi-starvation neurosis, och det innebär att man tänker på mat, drömmer om mat och kan helt enkelt inte tänka på något utom när man ska få äta nästa gång. Man blir deprimerad och ångestfylld, och det är jättevanligt att man – när man väl får äta – gömmer mat så att man vet att man har senare (även om man bor fem minuter från närmsta affär), hetsäter och gör andra mindre hälsosamma saker.

Jag har känt mig såhär hur många gånger som helst; det är jättevanligt hos folk som “bara” bantar.

Slutsatsen av denna undersökning var följande:

It is entirely possible that weight reduction, instead of resulting in a normal state for obese patients, results in an abnormal state resembling that of starved nonobese individuals.

Något som också bör noteras är att samma forskare senare gjorde en undersökning där han försökte göra smala människor feta. Försökspersonerna fick tillbringa 4-5 månader med att försöka gå upp i vikt, och det visade sig att dessa naturligt smala individer behövde mer än 2700 kalorier per kvadratmeter för att förbli feta, men bara 1800 kalorier för att bibehålla sin tidigare vikt. När studien var över gick samtliga personer ner i vikt utan problem, eftersom deras metabolism kämpade för att återgå till sitt normala – smala – läge.

Det är alltså så metabolism funkar, vilket är en av de största orsakerna till att bantning inte ger långsiktiga resultat hos feta människor, och att äta upp sig bara inte GÅR om man är smal. (Och jag kan säga detta med eftertryck; när jag var barn var jag skitjävlasmal och mutades med choklad och grädde så att jag skulle gå upp i vikt. Det gjorde jag aldrig. Förrän jag började fucka around med mitt ätande i försök att bli ÄNNU smalare, alltså.)

En annan udersökning (man, I love science) som jag hittade via Feministing kartlade (kartlägga, kartlade, kartlagt, fan vad skumt det ordet ser ut) alla vetenskapliga undersökningar de kunde hitta som rörde långsiktigt bantande, dvs. alla som pågick under 2-5 år.

Man fann då att nästan alla deltagare, upp till två tredjedelar, gick upp den vikt de hade gått ner, och mer än det. Resultatet skulle antagligen ha blivit ännu högre om samtliga undersökningar som analyserades hade följt försökspersonerna över fem år eller mer.

Slutsatsen i detta fall låter ungefär såhär:

We concluded most of them would have been better off not going on the diet at all. Their weight would be pretty much the same, and their bodies would not suffer the wear and tear from losing weight and gaining it all back.

Det betyder att visst, man KAN gå ner i vikt, men förr eller senare, ofta inom sex månader, ibland tidigare än så, så trappar viktminskningen av även om man äter exakt som man har gjort innan. Det sker när metabolismen ändras, oavsett hur mycket du tränar eller hur strikt du är med att räkna kalorier. Detta är särskilt vanligt i program som Viktväktarna, där man först har en diet för att gå ner i vikt, och sedan en mindre strikt diet för att behålla denna nya vikt.

Det händer alltså för att ens metabolism tror att man är utsvulten och börjar förbränna energi långsammare, så att det är helt omöjligt att inte gå upp i vikt igen. Det betyder inte att du är misslyckad eller inte har tillräckligt stark karaktär. Det betyder att din kropp tror att du svälter den och desperat försöker att skydda dig från att gå ner i vikt.

Och jag säger det som en person som var så undernärd en gång i tiden att jag fick en massa extra hårväxt, s.k. lagunohår, för att min kropp försökte kompensera. Det var riktigt jävla freaky, by the way.

Grejen med olika bantningsmetoder är att ledarna (eller bara “hjälpsamma” människor som bantar med samma metod) inte vet eller tror på detta. Istället frågar de ut dig som om du var någon slags brottsling. Tuggade du tuggummi? Åt du halstabletter? Räknade du kalorierna i olivoljan du stekte din mat i? Rundade du av nedåt när du vägde dina morötter? (Och om du tror att jag överdriver, läs gärna det här inlägget hos Shapely Prose där folk delar med sig om saker deras Viktväktarledare har frågat dem. Det gör det extra tydligt att bantning bara är en annan sorts ätstört beteende.)

Det här är alltså anledningarna till att the fat acceptance movement säger att bantning inte funkar. Det är därför jag påstår samma sak. Visst, det finns vissa som kan gå ner i vikt och inte gå upp igen, men chansen är att inom fem år så har de återvänt till sin ursprungliga vikt, och gör de inte det så är chansen att de tränar fem dagar i veckan, äter extremt begränsat med mat eller har något annat slags skumt förhållande till mat. Inte alltid, men ofta, Riktigt jävla ofta.

Och ja, det här gäller även om man kallar sin specifika bantningsmetod “lifestyle changes”.

Tags: , , ,

13 comments

Leave a comment