Hälsa är mer än en siffra

Men produktiv blir man!

Och, som väldigt mycket senare tillägg: Det får mig att känna att det är motiverat för både dig och mig att göra det vi gör.

Ja, verkligen! Någon måste försöka påpeka att livet inte är slut bara för att man är tjockis.

Jag tycker att Skugge är ett större problem än Wollin. Wollin verkar, som jag uppfattat det, mest vara en uppmärksamhetsgenerator, som slänger ur sig saker i alla vädersträck i hopp om att kunna provocera och därmed titulera sig “icke-PK” (vad nu det egentligen är numera; det verkar som om det reducerats till att betyda att man är oförskämd i största allmänhet) och även om det är irriterande, så är det inte mer än irriterande. Det finns liksom inte tillräckligt med substans bakom för att det skall vara mer än så. Skugge däremot lever ju på sin egen neurotiska ungdom i en roll som förståsigpåare när det gäller taskigt mående unga tjejer, och då tycker jag att det är läskigt som fan att hon a) tycker som hon gör, b) inte har vett att inse att om hon tycker som hon gör, kanske hon inte bör sprida det offentligt, givet sin roll.

Shit, vad folk inte verkar tanka alls…
Tack for din blogg, den ar valdigt inspirerande!

Tolkia – Absolut! Jag avgudade verkligen henne när jag var yngre, tyckte hon var otroligt cool. Det, eh, ändrade sig i takt med att hon blev äldre kan man väl säga, och på senare år? Meh. Står inte ut med människan, och som du säger, det oroar mig att hon säger sådana saker med tanke på att vissa kanske fortfarande lyssnar.

Dolly – Tack!

Det här är en reaktion på lite olika av dina inlägg. Efter att ha läst igenom några av dem igår har jag gått och retat mig. Jag är 24 år, har ett BMI på ca 45 och blir förstummad när jag läser om att tjocka människor har en illusion om att allting blir perfekt när om de blir smala. Kom igen. Drömmen om att komma i ett par stuprörsjeans i storlek 36 eller att kunna gå på stranden i bikini utan att någonting hänger över är en tanke som övergett mig för längesedan. Det var någonting jag suktade efter när jag hade 10, 20 eller kanske 30 kilos övervikt.

Nu sitter jag med ca 60 kilos övervikt vilket innebär att jag skulle behöva banta bort halva mig för att uppnå det där. Det är ingenting jag eftersträvar. Som jag tolkar det du skriver tror du bara att det handlar om yta. Min övervikt har gått så långt att jag inte ens klarar av de mest vanliga sakerna längre. Då är jag ändå ung och frisk i övrigt. Det är ingenting fel på mig förutom den detaljen att jag väger för mycket.

Som jag tolkar det tycker du att det är hemskt med folk som tar till kniven för att kanske minska 10-30 kilo. Det som har fått mig att i princip kräva en gastric bypass och det som gjort att jag faktiskt blivit godkänd är att jag inte kan fungera normalt i samhället. Jag räknar dagarna tills det blir dags och jag är mycket väl medveten om komplikationer som kan uppstå men jag är beredd att ta den chansningen. Mina problem handlar inte om att jag inte får hångla på krogen eller inte kan köpa bh:ar längre. Jag pratar om att jag rent fysiskt inte klarar av att andas längre.

I skivande stund sitter jag i min nedsuttna soffa med laptopen i knät och jag känner hur dubbelhakan, bröstkorgen, bysten och diafragman trycker på så att jag rent fysiskt inte får luft. Min övervikt kväver mig. Jag längtar efter att röra på mig men jag orkar knappt gå ner för trapporna innan jag blir andfådd. Det i kombinationen med att jag har förstört mitt ena knä genom min övervikt gör det hela svårare. När jag dessutom inte ens kan köpa en ny sportbh för att inte slå brösten i ansiktet när jag tränar eftersom min byst är för stor hjälper inte direkt till. Jag får dessutom inte hoppa, då ryker knät ännu fortare.

Min övervikt hindrar mig dessutom för att stoppa in en tampong ordentligt för jag når inte. Jag når inte att raka benen utan smärta och en kamp. Det är inte väckarklockan som jagar upp mig på morgonen utan nerver i min rygg som hamnar kläm när jag vänder mig om fel i sömnen. Jag kan knappt torka mig efter att jag har gjort nummer två. Jag har gått ifrån att vara väldigt sexuellt aktiv till att inte känna minsta uns upphetsning. Jag har inte heller haft mens på flera månader. Jag umgås inte med mina vänner längre. Det handlar inte om att inte vill, det handlar om att jag inte orkar hänga med i deras takt. Listan kan göras lång.

Vakna ur illusionen om att överviktiga strävar efter snygga kläder. Jag vill bara kunna andas igen och inte behöva ta varje dag som en kamp. Att ha ett bmi på 30 skulle för mig betyda allt och då skulle jag fortfarande vara tjock i samhällets ögon. Jag är väl medveten om att det är jag själv som satt mig i den här situationen men nu klarar jag inte av det längre.

Dags att vakna.